Ett av mina absoluta favoritband The Courteeners är tillbaka. Den 4 februari släpps deras tredje fullängdare Anna men finns tillgänglig på Spotify i sin helhet redan nu.

Bandets tidigare råa sound har fått ge plats åt en mer luftig och poppig produktion som vid första lyssningen kan låta lite tam, men efter ca timmen med albumet i mina lurar känns det dock helt naturligt. Första singeln, indiedisco-dängan Lose Control, ger kanske inte en jättebra fingervisning om albumet som sådant, men är ett OK val som förstasingel.

Som tidigare Courteeners-plattor är det melodierna som står i centrum. Och det är just melodierna som får låtarna att lyfta, även om det inte riktigt lyfter till höjder som i Not Nineteen Forever eller Last Of The Ladies. Stora sjunga-med-vänliga refränger som går mer och mer emot Coldplays arenarockiga sound finns det gott om. De kommer tyvärr inte till sin fulla rätt på skiva men kommer garanterat att funka skitbra live. Och det är ju precis så The Courteeners ska upplevas. Live. Låtarna kommer må bra av att distas något snäpp till och sångaren Liam Frays Manchester-stämma och karisma kommer till sin absoluta rätt i live-miljö.

Anna är en typisk 3/5-platta. Den växer med tiden men blir aldrig riktigt fullvuxen. De som gillar brittisk poprock där melodierna står i centrum kommer garanterat inte att bli besvikna, men risken är stor att albumet kanske är bortglömt redan om ett år.

Bästa spår: When You Want Something You Can’t Have och Are You In Love With A Notion?
Fråga: När fasen kommer The Courteeners till Sverige egentligen?!

Queens Of The Stone Age, senast aktuella år 2007 med plattan ‘Era Vulgaris’, har i dagarna bekräftat att de till deras kommande album återgått till den drömlineup de hade på ‘Songs For The Deaf’.

Dave Grohl kommer smiska skinn, Nick Oliveri kommer spatsera med feta basgångar och Mark Lanegan kommer raspigt att forcera ut textrader på ett så skrovligt sätt att till o med Beliebers kommer vilja byta till en kost på rökig whiskey och cigg utan filter. Lägg då till blodpumpen Josh Homme och den mer anonyma men ack så briljanta Troy van Leeuwen så vet du att det här inte kan bli annat än sjukt bra röj.

Skivan väntas släppas under 2013. Jag längtar!

New York-rockarna The Strokes, vars urspungliga råa undertoner och halvsmutsiga (”brittiska”) indierock-sound fick åtminstone mig att kräma lite i byxan, har släppt en låt från sin kommande platta.

Låten heter ‘One Way Trigger’ och hittas på deras hemsida.

Numera verkar The Strokes ha övergett sitt ursprungliga sound och gått än mer mot något elektroniskt, poppigt – likt Julian Casablancas solomaterial. Bra eller dåligt? Personligen saknar jag The Strokes vassa era med albumet ‘Is This It?’ som år 2009 plockade hem ‘greatest album of the decade’ i NME.  Låtar som stinger till lite. Låtar som känns ”äkta” och en smula råa.

Härvidlag inte sagt att ‘One Way Trigger’ är dålig. För mig så är det bara inte ‘The Strokes’.

Vad tycker ni?

Ja men jag måste bara skriva några rader om Jake Bugg. Den här talangfulla grabben från Nottingham skriver musik som hämtar inspiration från Noel Gallagher, Bob Dylan och The Beatles. Och han är inte en dag över 18 år. Är det kanske så här Justin Bieber hade låtit om han varit född på de brittiska öarna? Har ni inte lyssnat på Jake Bugg tidigare ska ni absolut ge honom en chans. På något sätt återställer han min tro på 90-talisternas musikaliska framtid. Jag ger Jake Bugg ett rungande BRA!

Viktigt meddelande!
Sjösätter från och med nu ett nytt segment här på bloggen:

De bästa live-framträdandena i musikhistorien.
En enväldig jury (läs anglofilen) kommer att lista de fem bästa liveklippen som går att hitta på YouTube, fördelat per band/artist.
Först ut är (surprise, surprise) Oasis!

1. Dont Look Back In Anger, Buenos Aires, River Plate Stadium 2009
Vi börjar år 2009. Oasis var på randen att splittras. Liam och Noels bråk hade inte den ”hjärtliga” undertonen längre. Det var på riktigt den här gången.
Mycket riktigt –  ett par månader senare var sagan över.
Det här framträdandet får symbolisera Noels personliga avsked. Ironiskt nog har Don’t Look Back In Anger har aldrig låtit bättre.

2. Acquiesce, Manchester, Maine Road 1996
1996. Oasis peak. Attityden. Hämndlysten. Musiken. Allt var på topp. Oasis gjorde klassisk rock när kidsen hellre stabbade sig med knivar i huvudet och lyssnade på grunge. Och det funkade. På två år hade de tagit sig från att spela i källare med ett tiotal personer till att spela på den ikoniska arenan Maine Road. Arenan som Noel för övrigt kunde se från sitt pojkrum när han för första gången började strumma på sin gitarr. Det här klippet är history in the making. Läser du fortfarande? Titta på klippet nu. Titta då!

3. Rock N Roll Star, Chicago 1994
Total avsaknad av billigt effektsökeri. Tonight I’m a Rock N Roll star. Det räcker så.

4. Live Forever, MTV 1994
Det här är anledningen till att Oasis alltid har varit och kommer vara ett bättre band än Blur. Liam ser ut som en pojke men sjunger som en gud.
Best voice in rock n roll? På den här tiden var han ohotad etta.

5. Slide Away, Glastonbury 1995
Den bästa live-versionen av Slide Away? Liam sjunger som om det inte fanns någon morgondag. Notera de sista två minutrarna av låten när bröderna sjunger tillsammans. Det blir knappast bättre än så.

I mitten av 2000-talet träffade jag Jim Holmén för första gången.
Vi umgicks sporadiskt i skolan då och då. Träffades på fester.
Redan då upptäckte jag vilken intressant person Jim var.
Kände nära på avundsjuka för dem som fick vara med honom. Lyssna. Prata. Skratta. Gråta. Men Jim hade en umgängeskrets, jag en annan. Vi blev bara bekanta.

I slutet av 2010 hände något.
Vi började träffas oftare, hängde med varandra. Blev kompisar.
När jag upplevde något ville jag att Jim skulle vara med.
Ville uppleva det TILLSAMMANS med honom.

Från att träffas sporadiskt på fester sågs vi nu flera gånger i veckan.
Det dröjde bara ett halvår tills jag uppfattade honom som en av mina bästa vänner.

Om du läser det här, Jim: Jag känner mig fysiskt lättare av att vara med dig. Det finns inget som kan röra oss.

The road is long
With many a winding turn
That leads us to who knows where
Who knows where

But I’m strong
Strong enough to carry him
He ain’t heavy, he’s my brother
So on we go

Nyligen återfann jag ett riktigt mysigt band – Blind Pilot. Amerikansk indie/folk när den är som bäst.

I september släppte de nytt i form av We Are The Tide men jag vill lyfta fram titelspåret från deras debutalbum, vars tokigt höga mysfaktor fick mig att klara mig igenom en väldigt tråkig och ensam fredagkväll igår. Kick back and enjoy, folks.

Då det i Jönköping vankas vårinspark är det i synnerhet en låt som rullar fram och tillbaka mellan öronen, genom den där skrynkliga klumpen som befinner sig där inne. Det må inte vara ett mästerverk. Inte på något sätt faktiskt. Men den känns ändå högst relevant.

 

Vi ses i dimman.

Veckans låt är tamefan Kents nya dänga Ingen kunde röra oss. Jocke Berg sjunger nostalgiskt om ungdomens problemfria tillvaro och bortglömd vänskap. Och SJUNGER, det gör han med bravur. Jocke har inte låtit så här bra på LÄNGE! Lyssna och njut!

En del vänner kommer tillbaka
Men det är alltid de som försvann
som får oss att ligga vakna
trots att vi glömt bort deras namn

David Bowie är (på sin födelsedag!) tillbaka med ny singel och platta. Det har gått 8 år sedan David Bowie senast släppte nytt material i och med albumet Heathen (2004). Nu är han alltså tillbaka och släppte idag på sin webbsida videon till den första singeln. Bowie ser tillbaka på 70-talet och sjunger melankoliskt om sin karriärs kanske mest kreativa period i Berlin, där han för övrigt delade lägenhet med Iggy Pop. Bra eller inte? Jag är kluven. Det finns säkert Bowie-nördar där ute som FÖRSTÅR och tycker det här är skitbra. I min värld är det en habil låt av en 66-årig, vågar jag säga gubbe, som hållit sig undan rampljuset ett halvt decennium. Att Bowie överhuvudtaget är tillbaka känns ändå bra på något sätt. Låten växer nog, jag VILL tro att den gör det!

Lyssna och döm själva:

The Strawberry Field

Allt om musik. Musik om allt!

Kategorier